Mikael

 

Hej alla speedwayvänner!!

 

Det är jag som ”farsgubben” i denna speedwaygalna familj. Jag är född 1953 och är gymnasielärare i kemi och biologi på Karlbergsgymnasiet i Åmål, Dalsland. Född och uppvuxen i Vetlanda, som jag är, kom jag redan under tidiga tonåren i kontakt med denna fantastiska sport genom att följa Njudungarnas (numera Elit Vetlanda) matcher på Motorstadion i Vetlanda.

 

Vi närmare eftertanke väcktes mitt intresse för motorcykeltävlingar tidigare än så. Under mina 7 första år bodde min familj granne med Tjustkulle. Intill och på detta berg i utkanten av stan fanns på den tiden en motocrossbana. Det är nu länge sedan där kördes någon tävling, men än idag kan man se spåren efter tävlingarna genom de barskrapade berghällar som många bakhjul genom åren skrapat fram på toppen av den långa och branta backen. Dessa tävlingar var naturligtvis jättespännande för oss småkillar som bodde i närheten. Vi gjorde oss en egen liten bana i Lillskogen, som låg i närheten, där vi hade häftiga bataljer på våra små trampcyklar.

 

Intresset för motorcyklar fanns alltså tidigt i mitt liv och när jag sedan i 12-13 årsåldern kom att bo granne med Siewert Karlsson på Violgränd började speedwayintresset på allvar. Siewert var en hängiven fantast (tyvärr gick han bort i alltför unga år) och jobbade aktivt i motorklubben. Genom honom fick jag en massa spännande ”inside” information och fick också möjlighet att hjälpa till ibland när det var någon stortävling på Motorstadion. Jag minns speciellt hur jag blev ombedd att jobba en del på det tivoli (Axels) som hade kommit dit i samband med att Njudungarna arrangerade en Interkontinentalfinal något år i början av 70-talet, om jag minns rätt. Denna tävling var på den tiden en del av VM-tävlingarna och lockade massor av folk. Då var det festligt runt Motorstadion vill jag lova.

 

Under alla år som sedan följt har mitt intresse för sporten och speciellt för laget från Vetlanda, oavsett vad det heter, funnits kvar. Även min egen mor och far var mycket intresserade när de var unga. Då var det Dackarna i Målilla som lockade publik från när och fjärran och mina föräldrar har berättad hur de åkte dit i dåliga bilar och på dåliga vägar för att uppleva hur den tidens fartfantomer gjorde upp om segrarna på kolstybben som var den tidens underlag. Intresset från föräldrarnas sida har också hållit i sig. Far gick bort 2007 men speedwayintresset fanns kvar i det sista. Mor, som just fyllt 84 år, är med oss när vi går på tävlingar, både när det gäller seriematcher på Motorstadion och GP i Målilla.

 

I nuläget bor jag alltså i Dalsland och här finns inte mycket till speedwaykultur, vilket brukar leda till en och annan huvudskakning och undrande uppsyn när jag berättar om alla speedwayresor vår familj gör. Inte mycket att göra åt. Dessa oupplysta stackare vet inte vad de går miste om. Till saken hör att de som ändå ger sporten en chans och sätter sig in lite i vad det handlar om blir lätt fast. Speedway kan helt klart lätt bli beroendeframkallande. Vår familj är ett praktexempel på detta. Det är något svårförklarligt lockande att sitta tillsammans med tusentals andra frälsta en ljummen sommarkväll och höra motorerna varas upp, se förarnas huvuden vridas exakt samtidigt för att se startgrinden så tydligt sam möjligt och sedan riktigt kunna ta på spänningen när startgrinden går upp. WOW Det är häftigt. Och som Jason Crump säger ”I love the smell of methanol in the evening.”!

 

Bästa Speedwayhälsningar

Mikael