Annika

Jag heter Annika, är 54 år och bor med min man Mikael i ett alldeles för stort gammalt trähus i den dalsländska skogen. Är mamma till Ingrid och Olof samt utgör en fjärdedel av den speedwaygalna familjen Persson. När jag jobbar är jag nattsjuksköterska i kommunal hemsjukvård. Det stora fritidsintresset, vid sidan speedway, är musik. Jag sjunger i flera körer – det blir både kyrklig och profan musik, och nu på senare tid också opera! En av ”mina” körer sätter varje sommar upp en opera i ett gammalt pappersbruk tillsammans med professionella solister och musiker. Otroligt kul! En av föreställningarna brukar delvis kollidera med en GP-tävling i speedway. Då brukar jag springa ut som en skållad råtta efter de sista applå­derna i full operamundering och sminkning, kasta mig i bilen och köra som en vettvilling hem för att tillsammans med resten av familjen hinna se så mycket som möjligt av tävlingen på TV.

Min egen barn- och ungdom förlöpte helt utan speedway. Men för 34 år sedan träffade jag Mikael som är född och uppvuxen i Vetlanda. Vetlanda är ju ett av de småländska speedway­fästena, och Mikael har fått och kärleken till speedway med modersmjölken. Vid några tillfällen när vi var unga och nykära gick jag med på seriematcher, men då tyckte jag att det var outhärdligt tråkigt – först till första kurvan var ju alltid först i mål – det var den något förhastade slutsatsen jag drog då. Därefter lyckades jag alltså i nästan 30 år att hålla speedway på avstånd.

Men för några år sedan var tiden mogen. Om det var Tony Rickardssons framfart 2005? Eller om det var att Mikael började titta mer på GP-speedway på TV? Eller om hela familjen Persson sökte ett gemensamt intresse? (För egen del fick intresset ett stort uppsving när Hans Andersen som wild card vann GP i Köpenhamn 2006. Han visade verkligen för mig att speedway går att köra på ett kreativt sätt. Helt respektlös var han, och jag minns att jag tyckte att det var hur häftigt som helst.) Vet inte vad det var, men plötsligt satt vi där allihop framför TV:n på GP-lördagar. Och innan vi visste ordet av var GP-sändningarna absolut helig tid som ingenting, verkligen ingenting, fick inkräkta på. Och så började vi åka på de GP-tävlingar som fanns inom räckhåll, först Målilla, men på senare år även Göteborg och Köpen­hamn. Numer planeras hela året för Perssons utifrån hur dessa GP-tävlingar ligger. Jag som jobbar var tredje helg måste ha järnkoll så att jag kan söka eventuell semester i god tid osv. Vi strävar också efter att besöka så många elitseriematcher som möjligt, helst de som går i Småland, då kan vi utgå från svärmors hus i Vetlanda. Svärmor (80+) går för övrigt gärna med på elitserie­matcher och är alltid med på GP i Målilla.

Vad är det som är så kul med speedway? Tja, säg det, antagligen är det olika för olika människor. För mig är det en blandning av många olika saker. Jag älskar när förare kör kreativt och intelligent, när någon kör om i en lucka som inte finns, när någon hittar oväntat fäste och klarar av att utnyttja det till fullo t.ex. Jag tycker mycket om att de flesta förarna verkar vara genuint trevliga, de kör i så många olika konstellationer – i många olika ligor ihop med olika förare, i sina landslag och individuellt – att de säkert lär känna varandra ganska väl. Speedwaypubliken är också trevlig och lättsam, ingen huliganvarning där inte. Sedan är det otroligt kul att alla vi fyra i familjen Persson delar intresset för speedway till fullo, och det hoppas jag kommer att visa sig på den här bloggen.