En ny GP-säsong hägrar (Inför säsongen 2013 och Auckland) – del 3

Vidare nu till den ”riktiga” topp åtta, där vi kontraintuitivt börjar på plats sju med Fredrik Lindgren. Fredrik sa inför förra året att hans mål var att ta tio poäng per tävling. När man sedan tittar på slutresultatet så hade han 119 poäng efter tolv rundor, så han missade alltså sitt mål med en futtig poäng. Imponerande. Han lyckades äntligen också knipa sin första GP-seger, något som hängt över honom i en herrans massa år nu. Det var skönt att se Fredrik bete sig mer naturligt på banan, inte minst efter hans katastrofartat patetiska försök att bli en ”bad boy” på banan under 2011. Jag har alltid fått känslan av att Lindgren varit på jakt efter något som funkar för just honom, och att han nu är närmare det än någonsin. Förhoppningsvis kan han bygga vidare på vad som nu är hans personbästa och fortsätta ta steg framåt. Medalj i år är kanske lite väl mycket att hoppas på, men jag tror definitivt att han kan kliva upp ett par placeringar om han får allt att stämma.

Om det fanns någon som höjde sig ännu mer än Lindgren under förra säsongen så var det Antonio Lindbäck, som vi nu återfinner på plats nummer sex. Antonio har under tidigare år varit definitionen av ojämnhet. Inte bara från tävling till tävling, utan heat till heat. Han blandade och gav som ingen annan, vilket allt som oftast ledde till att han fann sig i den undre halvan av tabellen. Efter en stark inledning i Auckland förra året såg han ut att vara på samma kurs igen då han hade svårt att komma igen ordentligt i tävlingarna som följde. Sedan kom Terenzano och Lindbäck var som pånyttfödd. Han knep sin första GP-seger (äntligen) och började avancera upp genom tabellen. Plötsligt var han en förare att räkna med, någon som kunde utmana även de tyngsta titanerna och framförallt, Sveriges främste förare på den internationella scenen. Han kom också att bli en inspiration, en förare med sin egen stil som tycks ta det som kommer hans väg med ro och som framförallt tycktes ha riktigt kul både på och av banan (så pass att Chris Harris vid ett tillfälle försökte hävda att han minsann kunde vara lika rolig och cool som Anton, en ambition som gick sådär, milt uttryckt). Kort och gott var Anton nu den förare vi alla hoppades han kunde vara. Attityden, farten, körstilen, ja hela rubbet var nu finslipat. Under 2013 måste Antonio bevisa att detta är en trend han kan upprätthålla och att det inte var en engångsföreteelse a lá Harris 2010. Jag väntar med spänning på att se vart vägen leder Lindbäck den här säsongen.

Dags för topp fem och vi inleder med Emil Sayfutdinov. Har egentligen inte jättemycket att säga om honom. En riktig savant på cykeln som blir mognare och proffsigare för varje år som går. Dock får jag säga att han stod ut förvånansvärt lite förra året. Han körde uppenbarligen riktigt bra eftersom han kom femma i slutändan, men det tog lång tid innan han ens kom till en final. Överlag skulle jag säga att han var riktigt bra utan att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Man har fått känslan av att det varit lite uppförsbacke för honom ända sedan hans hiskeliga krasch i Prag 2010 där han bröt armen, detta för att sedan få den sabbat igen i sin comeback i Målilla. Han är helt klart på rätt spår dock, och kan han fortsätta förfina sin körning och behålla den fart vi sett honom ha finns det få saker som står mellan honom och en andra VM-medalj.

Den ständigt aktuelle Tomasz Gollob dyker upp på plats fyra. Gollob inledde förra året riktigt snyggt och påminde oss alla om vad han faktiskt kan göra (under stora delar av 2011 var det lätt att glömma bort det) med en lysande tävling i Auckland följt av medaljer i Leszno och Prag. Sedan var olyckan framme på Gubbängen och Tomasz smällde i backen och drog på sig en redig hjärnskakning. Efter detta gick det riktigt knaggligt. Det var egentligen först i Målilla han som rätt köl igen då han inkasserade sin första seger sedan Köpenhamn 2011. Efter det tuggade han på och lyckades i slutändan skutta upp till fjärde platsen, vilket jag tycker är en hyfsad bedrift utifrån utgångsläget. Dock var det ett bra tag sedan vi såg den form som gjorde honom till världsmästare 2010. Trots detta är han fortfarande den tekniskt skickligaste speedwayföraren i dagsläget, något som alltid (uppenbarligen) tar honom långt. Vill det sig väl kan det mycket väl bli guld i år igen, men liksom i många andra lägen är Gollob lite oberäknelig. Många undrar om han kommer få nog med tävlingar för att hålla formen uppe, inte minst då han står klubblös i Sverige, men jag skulle säga att det inte är en avgörande faktor. När han vann 2010 i Vojens på full pott hade han inte kört en tävling mellan den tävlingen och den föregående GP-tävlingen. Med andra ord, Gollob har sin egen rytm. Gollob har även sin egen stil, teknik, attityd… hmm, blir nog lättare att säga att än kan vara något av ett unikum på de flesta punkter.

Dags för topp tre, som inleds med den äldste 20-åringen på denna jord, Greg Hancock. Även om han inte lyckades försvara sin VM-titel skulle jag ändå säga att det är en bedrift att ta två medaljer två år i rad (vilket jag vill hävda är mer imponerande än man uppskattar, det är Jason Crump som skämt bort oss med sina tio raka). Dock fanns inte riktigt den nästan fläckfria körningen och farten vi såg under 2011. Det var inte långt därifrån, men det var detta lilla som gjorde att han inte riktigt orkade hela vägen till sitt tredje guld. Finns egentligen inte jättemycket annat att tillägga. Greg har etablerat sig som en av de stabilaste vi någonsin sett, och även om det tjatas om hans ålder tycks detta vara en ickefaktor. Han rullar på och levererar på absolut högsta nivå år efter år och är, liksom de senaste tio GP-åren, ett klart världsmästarämne.

Även om han har ett CV som heter duga får man ändå säga att det kom som något av en överraskning att Nicki Pedersen seglade upp som en världsmästarkandidat igen. Efter två tröga säsongen var han avskriven av många (till viss del även jag själv), men Nicki bevisade motsatsen, och det med råge. Nicki har i princip alltid varit en av de säkraste ligaförarna poängmässigt under i princip alla år som jag följt speedway, så att han de senaste åren inte lyckats överföra detta till sin GP-körning har alltid varit något av ett mysterium. Nu fick allt att stämma dock, och då såg vi hur långt han kan gå. Dock skulle jag säga att hans stora svaghet fortfarande är densamma som förr, och tänker jag inte på att han inte är den smidigaste rent tekniskt, det tar han igen med ren fart. Hans problem är fortfarande att han kan tappa fokus och fattning helt och på detta vis låta tävlingar glida honom ur händerna. Detta var (och har under de senaste åren varit) väldigt tydligt vid tävlingen i Köpenhamn. Det spelar ingen roll hur bra han börjar, någonstans längs vägen slår något slint och Nicki börjar istället ägna tid och kraft åt att glida omkull på ett mer eller mindre trovärdigt sätt och sedan utföra ett mindre balettnummer när han försöker hävda att den andra föraren ska uteslutas. Trots trams som detta var han ändå bara poäng ifrån att knipa ett fjärde VM-guld, vilket säger allt man behöver veta om hans kapacitet som förare. Jag upplever inte Nicki som fullt lika bergsäker som Hancock, men att hävda annat än att han mycket väl kan ta guld i år vore en lögn.

Och så kommer vi till sist till förra årets världsmästare, den yngsta genom alla tider och den andra australiensaren som stått högst på pallen efter en hel GP-säsong: Chris Holder. Holders utveckling under 2012 var inget annat än monumental. Förr om åren har man fått känslan av att han inte riktigt tagit GP-serien på fullaste allvar, eller åtminstone att den inte kommit som första prioritering. Han har haft svårt att hålla fokus en hel säsong och fram emot september/oktober har han börjat klaga på att han är utbränd och att det blivit för många sena kvällar. Inte 2012. Då såg vi samma sköna surfarkille, men med ett nytt allvar i blicken och en till synes mognare inställning till sin karriär och sitt liv. Jag är villig att sätta nästan alla mina chip på att det som fick honom att genomgå denna utveckling stavas ”Max”. Holders första barn föddes, profetiskt nog, bara några timmar innan GP:t på Nya Zeeland skulle gå av stapeln. Holder var uppenbarligen tagen av det hela då han bara tog fyra poäng i tävlingen, men efter det rullade allt på som bara den. Inget prat om hur många pubkvällar han och grabbarna tagit, hur jobbigt det var med en hel säsong eller något sådant. Nu var Chris fokuserad, och det kändes som det var först då han kunde till fullo nyttja den otroliga fallenhet han har för speedway. Enda gången han verkade i lätt obalans var inför omstarten av det heat där han definitivt skulle säkra guldet när det flammade till mellan honom och Pedersen, detta efter att Pedersen knuffat undan en av Holders bröder (som enigt mig inte hade något i depån att göra, inte minst i ett så avgörande läge). Dock blev han mer eller mindre mentalt räddad av Jason Crump, som gjorde sin sista insats i ett GP genom att lugna Holder till den grad att han kunde gå ut och ta de poäng som behövdes. En liten extra skjutsning var allt som behövdes, annars gjorde Holder hela jobbet själv. En bedrift, minst sagt. Inför 2013 kommer pressen vara större på honom än någonsin och som vi sett förr har det visat sig extremt svårt att försvara en världsmästartitel. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte Holder lyckas hålla sig fast vid förstaplatsen, men givetvis kan man inte heller säga annat än att han är en av de absolut skickligaste i hela fältet. Upp till bevis, helt enkelt.

Så, det var hela gänget det! Imorgon återkommer vi med årets upplaga av tippningsligan! Reglerna har modifierats ännu en gång inför årets omgång, allt i ett försök att göra allt så rättvist som möjligt. Mer information imorgon! Ses då!

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>