Auckland återupplivade GP-speedwayen

I numera vanlig ordning ligger jag extremt mycket efter i mitt skrivande här på bloggen. Den här gången skyller jag på sjukdom, resa och andra saker som krävt min uppmärksamhet. Hur som haver, tänkte som hastigast prata om GP:t i Auckland och vad det innebar. Jag vet inte hur ni känner, men för mig innebar ett återupplivande av mitt intresse för GP-serien. Har gång på gång slagits av hur få riktigt minnesvärda tävlingar det fanns under 2011. Den enda jag skulle säga var riktigt bra var den i Målilla, men även den försurades av domarstrul. Och som bekant, jag kunde inte ens motivera mig att skriva några årskrönikor då 2011 års mediokerhet (för att inte nämna två avbrutna tävlingar och det uteblivna sista heatet mellan Jonsson och Hampel) fullkomligt sög ut det i princip all min entusiasm för hela cirkusen.

Efter Auckland kände jag dock ”guston” smyga sig tillbaka. Även om det som väntat handlade till stor del om de redan etablerade toppförarna kändes det ändå som om det fanns mycket att se fram emot i nästan varje heat. Körningen i sig var avsevärt mycket bättre än vad vi såg inledningsvis förra året (antar att folk börjar vänja sig vid den nya dämparen) på en bana som verkade vara helt superb och bjöd in till många omkörningar. Bara duellen mellan Hampel och Sayfutdinov i heat 20 är ju värt ett inlägg i sig. Det var helt enkelt en riktigt bra tävling.

Det var också riktigt kul att se Greg Hancock ånga vidare i samma takt som han avslutade på förra året. Han sa själv att sist gång han blev världsmästare hade han en usel öppning året efter, ett problem han uppenbarligen inte tycks ha i år. Vi har inte sett någon ta två mästerskap i rad sedan Nicki Pedersen vann 2008, men fortsätter Greg såhär kan det mycket väl bli ändring på den saken. Det var också grymt kul att se Tomasz Gollob göra ett avtryck på GP-scenen. Efter Köpenhamn förra året blev det inte så mycket mer och det kändes verkligen att man saknat Gollob när han är på riktigt hög nivå. Säga vad man vill om honom, men han är helt klart en av de mest underhållande (DEN mest underhållande enligt mig) föraren i hela speedwayvärlden.

Antonio Lindbäck var helt klart för mig den positivaste överraskningen. Det var länge sedan han körde på ett så skickligt och självklart sätt som han gjorde i Auckland och det bar frukt också. Visst ingen final i och för sig, men trots det en redig poängskörd att stoltsera med. På andra änden av överraskningsspektrumet hittar vi Andreas Jonsson. Efter en grymt snygg omkörning i sista kurvan i sitt första heat fick man känslan av att ven han konserverat formen. Så tycktes dock inte vara fallet. Antar att det rör sig om något sorts maskinhaveri för att gå från att ha varit så bra till så blek känns annars helt otroligt. Vi såg förra året vilken otrolig kapacitet Andreas har, låt oss hoppas han inte väntar allt för länge med att komma på rätt köl igen.

Sedan hade vi några som körde vidare i vanlig ordning på gott och ont. Hampel hamnade på pallen, Lindgren tog sig knappt till semi, Chris Harris hade knappt något alls att säga till om och Jason Crump höll sig på sin vanliga generellt höga klass. Ser ut som om det krävs mer än att flyga till andra sidan klotet för att ändra på vissa företeelser. Summa summarum: En tävling värdig GP-loggan. Den första på länge och förhoppningsvis den första av många under 2012.

Leave a Reply

 

 

 

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>